Åbo som
stad

Om en tidsresenär skulle komma till Åbo på 1880-talet skulle hen uppleva en stad med många bekanta men också helt främmande inslag. Åbo skulle ha byggnader, gator och tjänster som kunde kännas igen för en person från 2000-talet, men trots sitt moderna utseende skulle en viss främmande känsla dominera resenärens upplevelse. Stadens dofter och ljudlandskap skulle inte längre vara vad de är idag. Bilarnas brummande skulle ersättas av ljudet av hästhovar, och avgaserna skulle ersättas av fabriksrök. Den låga siluetten som skapas av trähusen bryts bara av taken på katedralen, slottet, enskilda bostads- och fabriksbyggnader och de markanta topparna på de kala klipporna, som när de bestigs ser resenären hur landsbygden med sina fält och boskap fortfarande existerar i stadens omedelbara närhet.

Åbos långa historia återspeglades starkt i 1800-talets stadsbild, trots den förödande branden 1827. Århundraden av historiska traditioner och stadensställning som landets viktigaste stad återspeglades på utsidan av Domkyrkan, Åbo slott, Observatoriet, Akademihuset och stadshuset vittnade för besökarna som anlände till Åbo om stadens långa civiliserade och kulturella arv. Helsingfors hade blivit den viktigaste staden i landet, men Åbo följde i dess kölvatten, även om närvaron av statliga myndigheter och universitetet inte längre berikade åbobornas vardagsliv.

Trotsden historiska bakgrunden hade Åbo förändrats på många sätt under 1800-talet. Den eldhärjade staden hade återuppbyggts inom loppet av ett sekel, men jämfört med tidigare bränder var återuppbyggnaden av Åbo en mer omfattande uppgift. Arkitekten C. L. Engel ritade en rutnätsplan för hela staden, som med sin symmetri inspirerad av empirestilen förändrade stadsbilden avsevärt. Det slingrande medeltida gatunätet med smala gränder och små torg försvann i branden och ersattes av breda, raka gatusträckningar, stora torg och skvärer och större tomter än tidigare. Förutom den tidens estetik styrdes designen också av brandsäkerhet, eftersom branden 1827 inte fick upprepas.           

De största byggnaderna i Åbo var fortfarande Domkyrkan, Slottet, Akademihuset och den tidigare Societetshusbyggnaden. Vid sidan av dessa hade staden också byggt det storslagna Hotel Phoenix vid kanten av Alexanderstorget, numera Salutorget. Mot slutet av århundradet började även bostadshusen få större proportioner, då stora stenhus i nyrenässansstil byggdes i Åbo centrum. Byggandet av stora stenhus tog fart i början av 1900-talet och Åbos moderna stadsbild började få sina egna igenkännbara drag.

Vid sekelskiftet var dock majoriteten av bostäderna i Åbo fortfarande trähus med en våning. Flera av dessa byggdes för stadens växande arbetarbefolkning, för vilken stora bostadsområden byggdes. De mest kända av dessa områden var Port Arthur- eller Portsa-distriktet, som huvudsakligen byggdes i början av1900-talet, samt Pohjolas arbetarområde bortom spåren. Trähusen i Åbosarbetarkvarter var envåningshus av brandsäkerhetsskäl fram till år 1907, då även högre trähus tilläts. Med en växande befolkning på 50 000 personer varstaden i ständigt behov av nya bostäder.

Förutom höga stenhus och låga trähus började även stora fabriksbyggnader växa fram i Åbo under 1800-talet. År 1846 färdigställdes Barkers bomullsspinneri och 1859 den sex våningar höga sockerfabriken vid Auraflodens nedre lopp. Vid sekelskiftet fanns i Åbo stadsområde t.ex. två skjortfabriker, två tobaksfabriker, ett bryggeri, en korkfabrik, en snickerifabrik och en paraplyfabrik. Fabrikerna mekaniserades snabbt, vilket kunde ses och höras i Åbo stadsbild. Förutom de stora industrianläggningarna och fabrikerna fanns det i Åbo också ett stort antal små livsmedels- och servicebutiker. Förändringen berodde på handelsfriheten 1879, som gjorde det lättare än tidigare att driva ett litet företag.

Med tät konstruktion började tomten i kärnområdet i Åbo sakta att fyllas upp.Fysiskt sett var Åbo ganska litet jämfört med en stor finsk stad på 2000-talet. Stadens gränser möttes av samma gamla tullmurar vid Kuppis, Tavastporten och Aninkainen som före branden. Åbo var i stort sett lika stort som området förden nuvarande rutnätsplanen, kompletterat med förortsområdena Pohjola, Lillheikkilä, Nummisbacken och Raunistula, samt Runsalaön. De första kommunsammanslagningarna med Åbo gjordes inte förrän på 1930-talet.         

Till bilden av den moderniserande staden hörde också olika tekniska framsteg som förbättrade eller underlättade levnadsvillkoren. De interna kommunikationsförhållandena för Åboborna förbättrades avsevärt år 1882, då storfurstendömets första telefoncentral inrättades i Åbo. I början fanns det 31 anslutningar, men tre decennier senare fanns det mer än 1800 registrerade telefoner.  

Förutom kommunikation började staden utveckla sina el-, avlopps- och vatten-nät under sekelskiftet 1800–1900. Arbetet gick snabbt och 1910 hade mer än tusen bostäder elektrisk belysning och mer än tvåtusen hade rinnande vatten och en liten brunn för avledning av smutsvatten. Det visade sig dock att endast cirka 300 bostäder hade vattenklosett. Det totala antalet lägenheter i Åbo vid den tiden var 10500. Bostadsutbudet var fortfarande mycket splittrat, till exempel hade bara hälften av lägenheterna ett kök. Majoriteten av Åboborna bodde i hyresbostäder.

Trots sin urbanisering dominerades stadens karaktär fortfarande av den traditionella Aura ån. Redan under medeltiden hade Åbos bebyggelse spridit sig till bådasidorna av ån, men under århundradena hade den bara korsats av en bro. Två nyabroar byggdes för att ersätta den som förstördes i branden: Aurabron 1830 och Domkyrkobron 1831. Träbroarna ersattes av järnbroar i början av 1900-talet.Sedan 1870-talet korsades floden också av två färjor, som kallades Föri, varav en fortfarande är i trafik på 2020-talet.

Ån spelade också en allt viktigare roll för transporter av varor och människor. Ån användes för att sälja mat till Åboborna, och åns nedre lopp gav dagliga förbindelser till Stockholm och resten av Östersjöregionen. Fartygen förde med sig livsmedel, industrivaror, nyheter, idéer och turister till staden. Före första världskriget besöktes Åbo som mest av drygt trehundra utländska fartyg per år, vilket var cirka 5% av det totala antalet fartyg. Auraån blev också en industriell nav, eftersom en enorm varvsinfrastruktur utvecklades nedströms.
‍
Järnvägen hämtade också turister till Åbo. Den första länken, Åbo–Toijala färdigställdes 1876 efter mer än tio år av undersökningar och byggande. Samtidigt etableradesen tågförbindelse till Tammerfors, Tavastehus och Helsingfors via Toijala. Den egentliga järnvägsförbindelsen till Helsingfors öppnades inte förrän 1903, då järnvägen genom Karis blev klar. Även då var förbindelsen via Toijala snabbare. I slutet av århundradet hade Åbo järnvägsförbindelser ända till Uleåborg ochS:t Petersburg via Tammerfors och Helsingfors.

Åbo var en typisk stad som moderniserades vid skiftet mellan 1800- och 1900-taletoch genomgick också förändringar i sitt interna transportsystem. Mellan 1901och 1904 dök de första bilarna upp på gator som var avsedda förhästdragna fordon. Staden ville reglera biltrafiken redan 1910, då man skapadede första trafikreglerna för bilar. Enligt dem måste hastigheten anpassas tillvädret, tiden på dygnet och vägens skick. Hastighetsbegränsningen varierade mellan 10 och 20 kilometer per timme. År 1915 fanns det 12 privatbilar och 22 yrkesbilar registrerade i Åbo, så reglerna gällde ännu inte för ett mycketstort antal stadsbor. Men den reform som mest förändrade det finskastadslandskapet under 1900-talet hade redan inletts.
         
Förutom passagerartrafiken hade Åbo en livlig servicetrafik. Lastbilschaufförer hade transporterat gods och expressförare hade transporterat människor i årtionden, men på 1910-talet drabbades det hästdragna transportsättet av en chockvåg avför ändringar. Det var då de första professionellt körda bilarna började tillverkas. Cyklar, som hade blivit allt populärare under början av 1900-talet, konkurrerade med hästdragna vagnar och bilar om gatuutrymmet. I början av1890-talet, när några hundra cyklar registrerades i Åbo, hade antalet vuxittill mer än 6 000 på tjugo år.

Vidsidan av bilarna påskyndades utvecklingen av mekaniska transporter av den elektriska spårvägen, som började rulla i Åbo julen 1908. Under det första året fanns det nästan en och en halv miljon passagerare och på tio år tredubblades antalet passagerare. De två linjerna blev därmed viktiga transportmedel förstadens invånare, och var särskilt populära bland Åbos stora arbetandebefolkning. Under 1900-talet fanns det fortfarande ingen intern busstrafik, medundantag för ett försök 1906.
‍
Det första experimentet med kollektivtrafik i Åbo skedde redan i början av 1890-talet, då en hästdragen spårvagn trafikerade stadens gator under några år. Dess rutt gick från närheten av Åbo slott längs Slottsgatan till det gamlaStortorget. På denna grund byggdes en spårväg på 1900-talet, som också sammanförde järnvägsstationen med den gamla hästdragna spårvägssträckan. Den egentliga utbyggnaden av linjenätet skedde dock inte förrän än på 1930-talet.

På kort tid hade Åbo börjat skaffa sig de egenskaper som man skulle bygga sin framtida stadsbild på. Flerfamiljshus spreds på bekostnad av trähus och bilarpå bekostnad av hästdragna vagnar. Även de industrianläggningar som fanns i staden fortsatte att dominera Åbobornas liv under en lång tid på 1900-talet. Dock avslutades 1910-talet med den ekonomiska depressionen under första världskriget och ärren efter inbördeskriget 1918, vilket tystade ljudet av framåtblickande modern urbanisering i Åbo, åtminstone för ett tag.